The Hijab struggle

Jag har skrivit om detta förr men det tål att skrivas om igen; kampen med hijaben/slöjan.
Igår läste jag en uppdatering som ni ser ovan och den träffade så långt in i hjärtat att jag kände att jag kippade efter andan när jag hade läst klart! Hur många av oss känner oss inte ovärdiga slöjan dagligen? Vi känner oss bristfälliga, otillräckliga och i de värsta dagarna till och med som hycklare för hur vi bär den på fel sätt eller hur vi bär den och samtidigt kanske är mycket sämre med det ena eller det andra? Vi alla har känt det men vi begraver dessa känslor djupt inom oss för att vi tror det gör oss sämre än alla andra. Men så är det verkligen inte!

Dessa känslor är bara shaytans wiswas/viskningar. Shaytan som vill att du hellre förlorar kampen än att fortsätta härda ut den, hur svår den än må vara. Shaytans viskningar kan vara så brutala, så nära och så övertygande, men kom ihåg dessa röster för vad dem egentligen är; viskningar av avund, för han (shaytan) inte lyckats med sitt uppdrag; att få dig att ta va dig den.

72309253-ee1d-491d-8150-bf04899a5e63

Ingen är perfekt, och verkligen inte en hijabi. Hijab är en akt av lydnad, inte en akt av perfektion. Tänk om just denna handling blir din räddning?! Det är ett steg som tar dig närmare Allah, inte ett steg som gör dig bättre än alla andra människor. Du är fortfarande mänsklig och människor felar, dagligen. Under mina 10 år som hijabi har jag i minst 8 år kämpat med slöjan, dagligen. Jag har på mig den för jag älskar Allah och vill lyda honom och inte för att jag älskar att ha en tygbit lindrat runt mitt ansikte flera timmar om dygnet. Det är tabu att säga så, jag vet, men vi är många som känner såhär, och det är okej. Jag har varit så hård mot mig själv i min slöja i så många år, har haft en sån ångest för jag aldrig känt mig tillräcklig i den och jämför mig alltid med ett hijab-ideal som jag aldrig lyckas nå. Nu när jag är 30 år och har haft den i 10 år inser jag att jag gör så gott jag kan, jag bär mina brister med medvetenhet och jag kämpar för att förbättras, ibland trampar jag lite snett men Allah vet min kamp, dagligen – och det är det som räknas. Det är i den kampen som belöningen finns mina systrar. Må Allah underlätta för oss alla, ge aldrig upp älskade systrar och när det är som tuffast, tänk på denna hadith:

Anas ibn Malik reported: The Prophet, peace and blessings be upon him, said, “All of the children of Adam are sinners, and the best sinners are those who repent.” 
Source: Sunan al-Tirmidhī 2499

10 år senare ..

För 10 år sedan påbörjade jag ett nytt kapitel i livet. Jag minns den tiden som igår. Jag gick igenom en sån tuff period i livet och försökte bara överleva, hitta min väg och finna ro. Mitt i det kom antagningsbeskedet och universitetet blev min räddning. Studier, nya människor, en ny miljö och nya möjligheter. Många av er vet ju att jag tog på mig slöjan dagen efter att jag varit på registreringen på Stockholms universitet (fredag hade vi registreringen och måndag började vi igen). Universitetet, bönerummet och E10 var där mitt nya liv började. Lite visste jag då att jag skulle fastna 10 år i en utbildning som annars är 5 årig hehe. Men det är jag tacksam för. Dessa tio år har gett mig så mycket, livet har haft sin gång och jag skulle inte byta ut något av det för alla upplevelser har gjort mig till den jag är idag.

Så 10 år senare har jag nu avlagt en filosofie kandidatexamen med huvudområde engelska och en ämneslärarexamen. Med tre barn, man och jobb har jag klarat av det jag trodde jag aldrig skulle lyckas med. Jag är faktiskt SÅ stolt över mig själv, allahummabarik!

När examensbeviset kom förra veckan (i fredags mitt i allt kaos om Nya zeeland) så kändes det lite bitterljuvt att detta målet nu var avklarat. Missförstå mig inte, jag är SÅ glad att detta äntligen är över, men jag är en rastlös själ och har redan bestämt att jag ska läsa två kurser till för att utöka min behörighet (eller jag måste göra det rättare sagt, men kan göra det när som egentligen). Men det kommer såklart vara distansstudier och inte alls lika pressat. Det roliga var att det första min svärmor sa till mig efter att ha hört att jag äntligen blivit klar var: Jaha, vad är ditt nästa projekt nu då? hahahah hon känner mig för väl. De flesta av mina vänner har ställt samma fråga.

Under så många år har jag verkligen funderat på vad meningen var med att studierna tagit så lång tid. Det kanske inte var menat? jag kanske valt fel väg? Men sedan förstod jag att detta var den vägen som var skriven för mig. Att jag skulle uppnå mina andra mål parallellt med studierna. Att bilda familj, ta körkort, resa, gå igenom stora prövningar för att sedan komma i mål. Jag vet att många säkert tänkt i samma banor som mig, men kom ihåg att alla människors stigar ser olika ut, och bara för din inte är rak innebär den inte att den inte leder dig i mål, du kanske bara får uppleva och se mer på vägen 🙂

Jag tror verkligen det är vår tid nu! Vi tjejer/kvinnor kan göra allt och lite till ❤

The New Zealand terror attack

Det är med tårar rinnandes ner för kinderna som jag försöker lätta på hjärtat. Gårdagen var chockerande, min hjärna gick på autopilot för att orka arbetsdagen, orka vara med barnen och orka kvällens planer. Idag vaknar jag och scrollar på nätet, läser, ser, hör, försöker förstå och inser; det har hänt. Det är sant. En av mina största rädslor har slagit in; en plats där muslimer vistas för ett heligt möte med gud som förvandlas till ett blodbad. På det brutalaste sättet möjligt. När man ser videon tror man från början att det är ett spel. Det kan inte vara sant, att en man spelar in något på det här viset, och sänder det live. Men det är sant, det har hänt, och sändes direkt under 18 minuter utan att någon stoppade honom. Så många frågor, så få svar. Och världen är tyst, för tyst..

Igår, på väg till förskolan pratade min lilla treåring Mousa om moskén. Han frågade flera gånger om vi skulle dit och berättade även det för sin fröken. Jag förklarade att vi inte skulle dit denna fredag, moské längtan byttes ut mot förskolelek och Mousa fortsatte sin dag. En annan liten treåring från samma tro, min lilla Mousas broder i islam, förlorade sitt liv i sin oskyldiga vistelse till moskén. Det här lilla ansiktet krossar mitt hjärta. Älskade barn, må du vila i den högsta graden av Jannah ❤️ be för våra syskons anhöriga, att klara denna prövning, för sannerligen är alla dessa offer i den bästa platsen nu där det eviga livet väntar 🙏🏻 och kvar återstår alla föräldrar, syskon, vänner, makor och makar som förlorat sina älskade. Ya Allah, vilken prövning!

Nationella provet svenska/sva

Tisdag idag och hela Sveriges 9:or skriver nationella prov. Sist jag gjorde detta var 2017 och jag minns det som igår, temat var hårresande och jag valde att skriva en krönika samtidigt som eleverna skrev sina texter. Den handlade om min slöja och hamnade sen på nyheter24. Det var mina första nior i grundskolan, som jag saknar dem! Nu är det min mentorsklass tur, jag har känt dem sen de gick i 7:an så strax innan de skulle börja läsa sina texter kände jag hur sentimental jag blev av att säga orden” nu börjar slutet på er grundskoletid” 😢. Vi läste den åkallan man läser vid prov, pratade av oss lite snabbt och sen drog provet igång. 09.00, och här sitter jag, i samma klassrum där jag gråtit, skrattat, varit gravid i, haft ungarna och maken på besök, firat högt och lågt och tänker tillbaka på allt. Livet går så fort, jag har så många minnen med dessa elever och jag vet att många av dem kommer jag säkert ha kontakt med flera år fram, det tackar sociala media för 💕

Date night

Måndag idag, min favorit dag i veckan – älskar att känna att jag har en hel vecka framför mig med nya chanser typ 😂. Hursomhelst, igår var jag och maken ute och firade att jag ansökte om mitt examensbevis. Det är svårt att få till barnfriadater men vi passar på när tillfället ges och det finns något att fira! Dagen till ära bar jag min nya skjorta från boohoo som ni kan hitta här (adlink)!

9 mars 2014

För fem år sedan igår blev jag mamma för första gången! Vilken välsignelse och vilken bergochdalbana det har varit. Moderskap är verkligen det vackraste och tuffaste som finns. Jag gick från att bara ha bytt TVÅ blöjor i hela mitt liv till att ha ett helt liv att ansvara för. Ni som följt mig sedan den tiden vet hur tufft det var då jag hade problem med både amningen, en bebis som inte sov och hade kolik. Selin var också ofta sjuk och på den tiden jobbade maken natt så jag var ofta ensam – jag var helt slut! Ingen hade någonsin gjort mig förberedd på allt som kunnat gå fel, som tex mjölkstockning, infektion vid amning, kolik, och allt där emellan, så jag ventilerade mycket på bloggen, ibland hjälpte det och ibland fick jag kritik för min ärlighet. Men ingen kunde heller förbereda mig på den totala besattheten man hamnar i när man fött ett barn ❤️

Dessa fem år har flugit förbi. Selin var min högsta önskan i livet; en dotter som jag hoppas blir min bästa vän. Alla sömnlösa nätter, alla tårar, all glädje och skratt, det tuffa och det fina, allt är värt det och jag skulle göra om det 100 gånger om!

Idag är Selin en självständig, känslig, charmig och roliga tjej, med ett hjärta större än den lilla kropp hon har. Pratglad precis som sin mor och envis precis som… vi nämner inga namn 😂.

Moderskap är verkligen en känslostorm som jag aldrig vill rida ut. Må Allah skänka den till alla som önskar sig det! Igår blev hon fem, och jag är tacksam att Allah låtit mig uppleva detta i fem år, och gör duaa för många många fler!

Nya tider

Så hörni! Jag har gått i valet och kvalet om vad jag ska göra med bloggen ganska länge nu och har äntligen bestämt mig; jag flyttar hit istället!! WordPress är en bättre plattform med fler möjligheter, därför känns det helt rätt! Jag kommer flytta över mitt arkiv så småningom men jag tänker att jag kör på med dagliga uppdateringar här så länge. Nu när jag äntligen tagit examen känner jag att jag är mer redo än någonsin på att satsa på mitt skrivande och bloggen, vad tror ni tjejer? Hiss eller diss för detta dåd?
Oroa er inte, jag kommer skriva på svenska, men Google translate finns ju så 😆